|
Nu är det slut på roliga, två veckor bara flög iväg. Men kvar finns minnen för livet :) Risk för ett extremt långt inlägg, men läsning är frivilligt och det går när som helst att lämna sidan för att återvända en annan dag :)
Ericas och mitt äventyr började den 6 augusti klockan fem på morgonen när min Tom skjutsade oss in till Linköping där vi tog tåget till Arlanda. Vi skulle flyga till Las Vegas med en mellanlandning i New York, på JFK. Vi skulle flyga med Delta Airlines, och såhär i efterhand för er som inte redan vet så är Delta kända för att aldrig vara i tid, och mycket riktigt så var de sena även denna gång. Vi skulle ha lyft 11.55 men taxade ut mot take-off först över än en timme efter utsatt tid. Därför är det inte konstigt att det blev ont om tid på JFK kanske... När vi landar är det lite mer än en timme innan nästa flyg avgår men dessförinnan ska vi bli godkända in i landet samt hämta ut våra väskor och tulla om dem. När vi då står i kön att checka in våra väskor igen är det en halvtimme kvar till take-off vilket kvinnan bakom bänken inte tycker är nog med tid för att hinna. Hon säger åt oss att gå en trappa upp till desk 5 och be dem att boka om oss på nästa flight så vi gör som hon säger och ställer oss surt i nästa kö. När de väl är vår tur är det inte ens tio minuter till avgång och kvinnan där säger att hon inte förstår varför vi blivit skickade dit eftersom flyget inte avgått. Hon berättar att vi har två val; antingen sova kvar i området och ta nästa lediga flight som är dagen efter eller att springa och chansa på att vi hinner med planet. Erica och jag tvivlar inte en sekund på att ta alternativ nr två - vi har inte tid att ödsla en dag på att bara resa. Så lämpar av våra väskor hos en man vid bagagebandet runt hörnet och springer mot tåget som ska ta oss till nästa terminal. När vi kliver av i nästa terminal har vi fyra minuter på oss och vi ska då ta oss till slutet på den terminalen samt gå igenom säkerhetskontrollen, och säkerhetskontrollen är ju i de flesta andra länder liiiiite mer omfattande och noggrann än den man går igenom i Sverige... Men vi hann, efter mycket om och men, med en minut tillgodo. Tror ni inte då att det är så jävla typiskt att när vi, svettiga och illaluktande efter vårt maraton i ett 32-gradigt NY, har satt oss ned och dörren har stängts blir ståendes i typ en timme av okänd anledning? Just our luck...
Ett antal timmar senare, i en annan tidszon, landar Erica och jag i Las Vegas bara för att komma fram till att våra väskor inte gjort så. Därför var det bara att fylla i uppgifter om vart de kan skicka bagaget när det anländer och sedan ta en taxi till vårt hotell. Vi skulle bo på Tropicana, ett precis nyrenoverat hotell på The Strip, alldeles bredvid MGM och New York, New York. Helt ok faktiskt :) Sängen på det hotellet skulle jag bra gärna importera till Sverige, My God vad underbar den var! Kan dock berätta redan nu att resten av resans sängar vi låg i inte ens var i närheten så sköna... Men mer om det senare.
Vår vistelse i Vegas är lite oklar med exakta datum och tider, då det varit mycket intensivt under resan och Vegas känns som så länge sedan. Men i Las Vegas hann vi tyvärr lida lite av jetlag, vi hann att shoppa loss på det nyöppnade och gigantiskt stora Forever21, vi hann se en fashion show på fashion show mall, vi hann ha en helt upponer utgångskväll, vi hann halvt-om-halvt sova oss igenom musikalen Lion King och vi hann verkligen ta in den galna atmosfären som ligger över staden och dess invånare. När måndagen kom var det dock dags för oss att hämta hyrbilen och åka vidare. Vi hyrde bil med Hertz och tilldelades en vit Toyota Camry -11, så vi var helt nöjda :) Planen var att åka genom Death Valley öknen till San Francisco och det var en häftig upplevelse, vilket landskap!
Vi har sett helt fantstisk natur längs alla våra mil på amerikanska vägar, men vi har också konstaterat att man kan se sig mätt på vackra ting. Till en början är man galen med kameran och de vackra orden för att beskriva naturen räcker inte till, men efter 30-40 mil i samma slags landskap/utsikt så tappar den sin glans... Till slut ser man bara fram emot att se nåt nytt... Människans natur antar jag.
Att vi hade klagat på att det var för varmt i det 40-gradiga Vegas fick vi snabbt äta upp... San Francicso bjöd på ca 15 grader och regn.... Fy vad kallt det var, och det hade vi verkligen inte räknat med! Man såg genast fram emot att svettas igen!
San Francicso var både den mysigaste och jävligaste staden vi var i. Jag fick äran att köra sista etappen på Vegas-SF och det var därför jag som fick nöjet att börja köra i den enkelriktade staden. Låt mig bara säga såhär; jag kände ett tag för att stanna bilen mitt i gatan, slå på varningsblinkers och gå ut ur bilen och låta den stå där. Ja fy fan... Enkelriktad trafik med fem filer blev lite svettigt där ett tag.... Tur att amerikanarna är så pass hänsynsfulla i trafiken att de låter oss vilsna turister kasta oss fyra filer åt vänster bara sådär ;)
Första natten i SF bodde vi vi mer i utkanten av centrum medan vi resten av vår vistelse bodde bara runt hörnet från smeten och Forever21. Perfekt läge, vidirgt hostel. Är ni kinkiga med hur ni bor när ni reser - akta er då för San Francisco International Hostel... Rummet var litet, kissluktande och smutsigt med hålig heltäckningsmatta och missfärgade väggar... Men läget var ju perfekt, haha!
San Fracicso bjöd på Alcatraz tour, sightseeing såsom villakvarteren med the Victorians, skaldjurspasta med vin nere på Pier 39, Golden Gate-bron, shopping, Ocean Beach och en massa däremellan :)
När det blev dags att lämna San Francisco begav vi oss neråt längs kustens Highway 1 för att åka the scenic route ner mot Los Angeles. Vi hade planerat att göra ett stopp längs vägen och vi hade tänkt oss att stanna i Santa Barbara. Men semesterfirare som vi var så hade vi inte en tanke på vad det var för veckodag så när vi frågade ett äldre par vi mötte om de kunde rekommendera något bra boende i Santa Barbara fick vi bara till svar att det inte ens var någon idé att åka dit eftersom det var fredag och alla LA-bor då brukade åka ut i området. Så vi fick tänka om och ta något strax innan Santa Barbara, eftersom vi sagt att vi i alla fall skulle komma så långt på vår första etapp. Det hela slutar med att det börjar bli sent och mörkt och att vi hittar något som heter Santa Maria, och tänker att vi i alla fall kan bo på nåt med Santa i namnet. Och jisses... vilket ställe! Santa Maria är väl lite att likställa med typ Rinkeby. Alla som bor där är invandrade spansktalande och låginkomsttagande, ganska troligt beroende av bidrag. Det är trasiga hus och bilar, droger, polis... Efter att ha kollat tre olika motell och hunnit se både det ena och det andra så hittar vi till slut ett ställe som vi känner duger och som vi känner att vi nog överlever natten på samt att bilen nog står kvar på parkeringen även morgonen efter... Men för säkerhets skull såg vi till att åka därifrån tidigt nästa morgon ;)
Morgonen efter tog vi oss till Santa Barbara för att se vad vi gått miste om, och vi tog oss till Malibu beach men för oss blev det mer av en åk-dit-för-att-kunna-säga-att-vi-varit-där än en skön dag på stranden för vädret var inte på vår sida. Blåsigt och molningt... Men när vi kom till Santa Monica började solen tränga sig fram genom molnen så där blev det en liten stund i bikini :D Vi spanade även in Santa Monica Pier och det lilla nöjesfältet som fanns där men vi var ganska snart ute på vägarna igen. Det är lite så vi behövt göra saker under resan; i expressfart. man har egentligen inte så mycket till val när man på två veckor ska hinna tre storstäder plus annat på vägen. Bara förflyttning har ju svalt ett par dagar...
Efter Santa Monica gjorde vi inga längre stopp på vägen utan körde tills vi var framme vid vårt mål - Anaheim. Här bodde vi bo ett mysigt litet motell vilket var en uppfriskning efter kvällen innan. Dagen efter, söndag, gick vi på Disneyland Park vilket var precis som man ville att det skulle vara när man var liten, fast mindre i storlek. Disneyland Park i Anaheim gör man lätt på en dag, såvida man inte har tre skrikiga ungar förstås. Då hinner man nog knappt se allt på en dag, fastän det är ganska litet. Men Erica och jag hade bara oss själva och vi fick därför en lugn och ganska mysig dag i solens Disneyland :) Och en sak som är säker är att det är en helt fantastiskt vacker upplevelse att se det stora fyrverkeri de smäller av varje kväll. Skulle jag kunna tänka mig att se varje kväll :)
Redan dagen efter var det dock dags att rulla vidare, nu in till Los Angeles. Det var dags att kicka igång vår fullspäckade vecka i LA!
Vi hamnade på ett hostel mitt på Hollywood Blvd, så vi gick Walk of Fame vart vi än skulle :) Ännu en gång var det kanske mer läget än standarden man betalade för, men det var långt ifrån så snuskigt som det var i SF. Här bodde vi i ett 4-bäddsrum med en tjej till. En tjej, som så många andra, hade kommit till LA för att söka lyckan som modell/skådespelerska...
Vår trogna tjänare, bilen, visade sig vara vårt största (och dyraste) probelm i LA men efter mycket om och men hittade vi en parkering där man fick parkera dygnet runt, även om det kostade $25 per dygn. När vandrarhemmet och bilen var avklarat begav vi oss med metron ut till Universal Studios :) Universal var en kul upplevelse, lite mer riktad mot min målgrupp än Disneyland om man säger så. Vi hann inte hela parken då vi inte var där från öppningsdags men vi hann ändå stora delar. Vi gjorde the Studio Tour och såg alla inspelningsplatser därbland Desperate Housewife-kvarteret Wisteria Lane, och vi hann även stora delar av nöjesparken där karusellerna är. Två av karusellerna där inne blev mina favoriter; The Mummy Ride (Mumien-filmerna) och The Simpson Ride (hur kan jag inte gilla den, som det stora Simpson-fan jag är?) Häftigast av allt var att den sistnämnda var helt i 3D, eller var det 4D? Hmm, hur jag än försökerr organsiera min historia om resan så lyckas jag inte, It's all a blur... när det kommer till detaljer åtminstone. De stora delarna har jag åtminstone koll på. Alltid nåt - annars hade det varit ett stort slöseri med pengar ;)
Efter att vi gjort två stora temaparker på två dagar kände vi att vi borde unna oss en latdag och försöka få lite sol. Men vi kände samtidigt att vi inte riktigt hade tid att bara ligga och sola på stranden så vi gjorde det hela till ett studiebesök, typ. Efter att ha tagit en sån där äckligt turistisk tour där man får se och uppleva Rodeo Drive, Beverly Hills och se en massa stora portar som tillhör en massa olika kändisars mansions tog vi vår egen bil ut till det ökända Venice Beach. Vi började med att spana in stranden vilken var stor och fräsch och fortsatte sedan med att gå längs strandpromenadens Venice Market. Och herregud, vilken freak show! Var Amsterdam och Red Light District by night skumt så var det ändå långt ifrån Venice Boardwalk. Och det trots dagsljus. Vill inte ens tänka på vad det är för folk och aktiviteter där i kvällsmörker... Både Erica och jag ville så snabbt som möjligt ta oss därifrån. Efter tjugo minuter tittade vi båda på varandra med avsmak kvar i ansiktet efter vad vi nyss sett och sa: får vi åka nu?
Men jag antar att det ändå är en sån där grej som man måste se? See it to believe it, typ?
Kvällen ägnade vi till att göra ännu en studie, denna gång en välsmakande sådan. Vi gick på Hooters i Las Vegas, men som allt annat i Las Vegas så centrerade även Hooters runt spelande så vi fick veta att man för att få den rätta Hooters-känslan skulle gå till Hooters i Los Angeles, vilket vi också gjorde. Och vilken skillnad! I Los Angeles var det på riktigt. Och välsmakande. Men det kanske jag redan sagt? Vi beställde in en pitcher öl och kycklingfilé i teriyakesås att doppa i dressing. Simpelt men förbannat gott! Även om det inte direkt är för den goda maten som folk går dit, haha!
Dagen efter, onsdag, åkte vi med lite ny laddning i batterierna till Six Flags Magic Mountain utanför LA för att åka oss trötta i alla de sjuka karusellerna. Och vilka karuseller sen då! Tror ärligt talat att karuseller som många av de vi åkte inte ens skulle få finnas i Sverige, med alla säkerhetsföreskrifter och allt. Jävlar vilka sjuka grejer man kan uppfinna alltså. Jag tror ärligt talat att jag börjar bli för gammal för sånt där... Även om man hetsar upp sig mer av att se alla andra när de kommer tillbaka efter åkturen än att själv åka den... Tror jag har varit med om så mycket redan så jag börjat bli lite för rädd om mig själv och mitt liv :P
Här inne på Six Flags blev det i alla fall ett kärt återseende när jag lyckades springa på kvinnan som flyttat från landsorten i Sverige till storstaden i USA - Nathalie - och hennes två kompisar Erika och Filippa :) Helt otroligt att vi lyckades pricka in varandra på ett så stort område, men extremt kul! Och snart är hon tillbaka i Sverige igen, även om jag inte tror det är för en särsklit lång tid... :)
Torsdagen skulle bli vår sista ordentliga dag att göra något på så valde att lägga den på något så trivialt som shopping :D Och det var en lyckad shoppingdag måste jag säga! Jag tyckte under resans gång att jag inte hade shoppat nåt, men när Erica och jag på vår sista kväll visade varandra vad vi köpt så visade det sig att jag visst fått med mig ett antal påsar med plagg och skor... :D Men nu gick jag visst framåt, torsdagen var inte klar än...
Vår shoppingdag avslutades med vår inplanerade stora idrottsupplevelse/amerikansk kulturupplevelse i form av en baseball match. Vi såg LA Dodgers vinna över Colorado Rockets och vi fattade inte ens när de vann förrän det stod med feta bokstäver på jumbotronen, haha! Det säger lite om hur mycket (läs:lite) Erica och jag vet om baseball ;) Men roligt hade vi, och folket omkring oss uppfattade nog inte hur vilse i matchen vi egentligen var eftersom vi klappade när de klappade och så vidare. Gäller att vara smart och smälta in, hehe! Men baseball-upplevelse fick vi iaf! Öl och foot long korv, för det är väl det folk egentligen går till arenan för? ;)
När fredagen kom var det dags att lämna tillbaka hyrbilen och runda av vårt äventyr, men först ville vi leta upp Kat von D:s studio, LA Ink. Och till slut hittade vi den, bara för att upptäcka att den inte öppnade förrän efter lunch... Typiskt. Men det blev några pics i alla fall. Och ännu en plats vi kan säga att vi faktiskt varit på :D
Återlämnandet av hyrbilen gick som smort, och vi fick till och med skjuts av hyrtjommen till vårt Inn :) Vår sista kväll ihop i staterna firade vi med att äta gourmetmiddag på Tacobell och sen sitta inne på vårt rum och spela spel och dricka öl. Kunde inte ha avrundat vårt äventyr mycket bättre :)
Halv sex nästa morgon stod vår beställda taxi klar för avfärd mot flygplatsen. Ericas flight skulle avgå 7.40 och min 8.00 men våra terminaler låg lyckligtvis på kort gångavstånd från varandra så vi kunde vara med varandra och hämta ut boardingpass och checka in väskor. Men snart kom ögonblicket då vi skulle säga hejdå, och det kändes otroligt konstigt. Kvinnan som jag levt dygnet runt ihop med, som jag kissat ihop med, som jag tokskrattat ihop med, som jag sovit tätt intill med, som jag ventilerat mina tankar med, kvinnan som utgjort mitt liv och trygghet de senaste 16 dagarna skulle nu gå åt ett annat håll än vad jag skulle. Jag skulle åka hem, ensam. Hon skulle bara flyga till en annan plats i landet, hon skulle fortsätta äta, leva och tänka på engelska. Och hon ska inte komma hem förrän till jul :S Men som jag sa till Erica när vi skiljdes åt - hon i sig får bli min julklapp i år :) Hoppas att hon får en kickass termin i Salem, för det är hon värd. Den underbara männsikan :)
När jag nu försöker komma fram till vad som varit det häftigaste, det mest minnevärda, det jag alltid kommer att tänka på först när jag tänker "USA 2010", så har jag svårt att sätta fingret på bara en upplevelse - det är ju helheten som gjort perfektionen :) Men en känsla jag nog sent kommer glömma var känslan av att stå i 45 grader varm öken, mitt ute i Death Valley och höra den mäktiga tystnaden. Inga bilar, inga insekter och djur, inte ens vindens sus (det blåste inte ens). Allt jag kunde höra var mina egna hjärtslag, och det, DET, var en häftig och stor känsla som jag länge kommer minnas :)
En sak är dock säker efter denna resa, jag ska aldrig mer flyga med Delta Airlines. Ständiga förseningar och dålig komfort. Tänk dig att du reser med ett stort flygbolag, fast du flyger åtta timmar i ett flygplan som håller Ryanairs komfortstandard, minus Ryanairs punktlighet förstås- så har du Delta. Herregud vilka långa flygningar! Och inte blev det mindre långt i tid när man flyger utan medresande sällskap.... Och föga förvånande var Delta sena även tillbaka till Stockholm. Så när jag äntligen såg Tom där på flygplatsen efter den långa resan fylldes jag av sån kärlek och glädje att jag slutade tänka rationellt :) Jag bara puttade iväg väskan med en väldig fart mot lillebror Stefan som följt med som sällskap till Tom och sprang och hoppade på Tom och kysste honom. Åh! Jag kysste och jag kramade, och kysste lite till, och drog det djupaste andetag jag kunde för att dra in hans doft i min näsa. Min man! Där hos mig! Det var nästan för bra för att vara sant! Inga töntiga tårar fälldes, bara ren och skär lycka och kärlek utsöndrades :)
I was back where I belonged again :)
#∂ηη∂
|
